När Wednesday landade på Netflix var det lätt att vara skeptisk. Ännu en reboot. Ännu en ikonisk karaktär som ska moderniseras. Ännu ett försök att mjölka Addams Family-namnet. Men ganska snabbt stod det klart att det här inte var en serie som bad om ursäkt för sig själv. Wednesday vet exakt vad den är, och den är helt orädd i sitt uttryck.
Det här är inte en mysig familjeserie. Det är en mörk, ibland brutalt rolig coming-of-age-historia med mord, monster, tonårsdrama och en huvudperson som vägrar bli älskad. Och det är just därför den fungerar så bra.
En huvudroll som bär hela serien
Allt i Wednesday kretsar kring Jenna Ortegas tolkning av Wednesday Addams, och det är ingen överdrift att säga att hon bär serien på sina axlar. Ortega spelar Wednesday med en knivskarp precision. Blicken är stel, replikerna levereras utan minsta antydan till leende och varje rörelse känns medveten. Det är en version av Wednesday som är mer socialt avstängd än någonsin tidigare, men också mer mänsklig.
Det smarta är att serien aldrig försöker göra henne “varm” på ett traditionellt sätt. Wednesday utvecklas, absolut, men hon blir aldrig snäll, mjuk eller plötsligt empatisk. Hon är fortfarande besatt av död, smärta och rättvisa på sitt helt egna sätt. När andra karaktärer vill ha hennes vänskap känns det ofta som ett misstag från deras sida, och det är exakt så det ska vara.
Ett litet men kul detaljgrepp är att Wednesday i stort sett aldrig blinkar. Det är inget som trycks i ansiktet på tittaren, men när man väl märker det går det inte att släppa. Det bidrar enormt till hennes obehagliga aura.
Nevermore Academy – en perfekt gotisk lekplats
Serien utspelar sig till stor del på Nevermore Academy, en internatskola för samhällets “utstötta”. Här finns varulvar, sirener, vampyrer och andra varelser som alla försöker hitta sin plats. Det är Hogwarts möter Twin Peaks, filtrerat genom ett goth-estetiskt Instagram-flöde.
Nevermore är inte bara en bakgrund, den är en aktiv del av berättelsen. Skolans korridorer, hemliga gångar och dimmiga skog skapar en ständig känsla av att något lurar runt hörnet. Det hjälper att serien vågar vara långsam ibland. Alla avsnitt är inte fulla av action, men stämningen ligger alltid och pyr.
Det finns också gott om visuella blinkningar till tidigare Addams-versioner. Fönster, statyer och till och med färgval i vissa scener känns som medvetna hyllningar snarare än slumpmässiga designbeslut.
Mordmysteriet som håller ihop allt
Till skillnad från många ungdomsserier nöjer sig Wednesday inte med relationstrassel och skolproblem. Här finns ett tydligt mordmysterium som löper genom hela säsongen. Ett monster terroriserar staden Jericho, och Wednesday bestämmer sig tidigt för att lösa fallet, oavsett om någon bett henne eller inte.
Detektivspåret är faktiskt bättre skrivet än man kan tro. Serien planterar ledtrådar tidigt, leker med falska misstänkta och låter Wednesday dra slutsatser som både är briljanta och ibland helt fel. Det gör att man som tittare hela tiden är med och gissar.
En rolig detalj är hur ofta Wednesday ignorerar bevis som inte passar hennes teori. Hon är inte en perfekt Sherlock-figur, utan en tonåring med enormt självförtroende och lika stora blinda fläckar.
Biroller som växer med tiden
Birollsensemblen är större än man först tror, och flera karaktärer växer rejält under säsongens gång. Roommaten Enid är seriens färgglada motpol, både visuellt och emotionellt. Deras relation börjar som en krock mellan två världar, men utvecklas till något oväntat fint, utan att bli för sentimentalt.
Thing, den klassiska hand-karaktären, är också värd ett extra omnämnande. Här används han inte bara som comic relief, utan som en verklig förlängning av Wednesdays känsloliv. Hur mycket personlighet som lyckas förmedlas genom en krypande hand är imponerande.
Föräldrarna Morticia och Gomez dyker upp precis lagom mycket. Serien gör ett klokt val i att inte låta dem ta över, utan använder dem som bakgrund och fördjupning av Wednesdays konflikt med sitt arv.
Dansscenen som blev internetfenomen
Det går inte att skriva om Wednesday utan att nämna dansscenen. Den blev ett globalt fenomen, parodierades, återskapades och analyserades in i minsta rörelse. Det som gör scenen så stark är att den känns fullständigt i linje med karaktären. Det är inte en “cool Netflix-dans”, utan något som ser ut som att Wednesday själv koreograferat i sitt huvud, utan hänsyn till någon annan.
Musikvalet, kamerarörelserna och Ortegas totala närvaro gör att scenen sticker ut utan att kännas krystad. Den är konstig, stel, aggressiv och helt perfekt.
Tonträff och små detaljer
Seriens största styrka är tonträffen. Wednesday lyckas balansera humor, skräck, tonårsdrama och mordmysterium utan att falla isär. Skämten är torra, ofta elaka, och levereras utan att blinka. Skräckelementen är tillräckligt obehagliga för att kännas, men aldrig så mycket att de tar över.
Det finns gott om små detaljer för den uppmärksamme. Boktitlar i bakgrunden, affischer, repliker som speglar äldre Addams-citat och subtila skämt som lätt missas vid första titt.
Sammanfattning
Wednesday är en serie som vet exakt vem den riktar sig till, men som ändå lyckas nå betydligt bredare än väntat. Den respekterar sitt arv utan att bli fast i det, och skapar en version av Wednesday Addams som känns både tidlös och modern.
Det är mörkt, smart, ibland brutalt roligt och framför allt konsekvent. Serien försöker aldrig bli något den inte är. Och i en tv-värld full av serier som skriker efter uppmärksamhet, är det befriande med en huvudperson som helst vill bli lämnad i fred.
